HOMELESS AND STUCK IN BERLIN

Sicken mardrömsnatt vi hade på vägen hem från Budapest till Sverige. Kan vara en av de längsta nätterna i hela mitt liv.

Ok, så det börjar med att flyget från Budapest som vi skulle ta för att mellanlanda i Berlin innan det sista flyget hem till Göteborg var jätteförsenat. Redan här blev vi lite oroade då vi hade knappt med tid på oss för att byta flyg i Berlin. Alla som hade connecting flights fick köa i en separat kö för att se om vi kunde ta nästa flyg eller ej. Det var en hel drös med Stockholmare framför oss som blev nekade ombordstigning på grund av väder omständigheter i Berlin och då fick snällt vända tillbaks och spendera helgen i Budapest. Vi var dock ok och vårt flyg skulle vi både hinna med och det var inte inställt. Yes, so far so good och allt gick som planerat.

Flygresan var turbulent men dom hade varnat oss för det innan. Vi landar. Vi har en halvtimma innan boarding skulle ske för flyget till Göteborg. Paniken stiger när piloten säger att trappan och vår buss är sen. Alla står upp och trängs otåligt i flygplanet. En halvtimma går. Folk pustar och stönar högt. Jag har klämt in mig mellan två män så att vi kunde hoppa av flyget så fort som möjligt, efter 40 min börjar det värka i mina ben som är i en konstig skruvad position mellan alla väskor och människor i den smala gången. 15 minuter till går och piloten säger att nu tror han sig se en buss på väg för att hämta upp oss. 10 minuter till går och ingenting händer. Dom sätter på air con och musik för att lugna oss stressade människor. Det fungerar inte och det känns som att jag har blodstopp i tårna. Jag kan se hur piloterna otåligt går fram och tillbaka och kikar ut genom det lilla fönstret. När det är ungefär 7 minuter kvar tills vårat flyg skulle flyga iväg från oss blir vi äntligen avsläppta. Folk trängs och försöker panikslaget armbåga sig fram i flyget för att sedan klämma sig in i bussen som är alldeles alldeles för liten för alla oss människor.

När vi jäktat och flämtat oss fram till vår gate så är vårat flyg förskjutet med avgångstid 22.30. Det är okej och vi pustar ut över att i alla fall inte ha missat flyget. Flygplatsen i Berlin är överfull med alla människor. Allas flyg verkar ha blivit förskjutna. Vi sätter oss på golvet och försöker hålla humöret uppe men det är inte lätt med en vrålhungrig mage som skriker. Jag går till ett litet cafe för att köpa oss lite mat. Dom säger något i högtalarna på knagglig engelska som jag inte förstår. Jag hinner knappt betala tjejen i kassan förän jag ser Tino på väg mot mig. Han säger att vårat flyg är inställt. Inställt? Men hur? Och framförallt varför?

Regnoväder och åska är anledningen. Jag får min mat och vi vänder oss om och ser hur alla som nyss var uppradade till sina gates nu rusar mot utgången på väg till en annan del av flygplatsen. Vi blir tillsagda att gå till tickets & service counter där vi ska få reda på vart vi ska ta vägen härnäst. Jag har en känsla av att det kommer bli en lång natt.

Jag har rätt. Kön är milslång och slingrar sig ända till utsidan av flygplatsen. Vi står uppradade längst bak i det smattrande regnet och kylan. Vi hade inte packat några långbyxor så där står jag i shorts och linne från 36 graders värmen i Budapest. Folk fylls på bakom oss och när vi stått i 1 timme och precis tagit oss in under taket ser jag hur kön var längre än vi först trodde. 2 timmar till går och hela benen och ryggen gör ont. Riktigt ont av att rastlöst stå still utan någon som helst information. Förutom hundratals uppradade människor så är flygplatsen tom på folk och halvt nedsläckt. Och två personer som jobbar i kassan. Jag undrar hur lång tid det kommer ta för vi är hundratals av människor som köar. Klockan är 2 på natten och en tjej som stått framför oss berättar hur det inte finns några hotell kvar. Dom har redan delat ut till alla som haft turen att ha fått hjälp. När vi tagit oss halvvägs och klockan var runt 03:00, vi hade nu köat i 5 timmar, så börjar folk kollapsa här och där. En kvinna kollapsar rakt på golvet och får föras med ambulans till sjukhus. Min kropp är så fruktansvärt tung och tömd på energi att jag bara lägger mig raklång på stengolvet. Jag är HELT SLUT. Varenda millimeter av min kropp värker och skriker efter sömn. Kön går framåt i snigelfart. Blixten ute gör så att hela flygplatsen lyses upp på bara några millisekunder. Det blixtrar hela natten. Två män har fått nog av törst och hoppar över kassan tll ett bageri som är stängt och stjäl några vattenflaskor. Jag funderar på att göra detsamma.

En till timme går och kön fylls på med hundratals nya resenärer som precis anlänt och fått sina connected flights inställda. Några försöker lömskt smita in i kön där vi tålmodigt har fått stå i timmar. Det går inget vidare då det blir upplopp, folk ryter till i protest och dessa sneaky människor får snällt ställa sig längst bak i kön med svansen mellan bena.

Klockan fem är vi äntligen längst fram. Dom har tagit in 2 till anställda (äntligen) så kön gick lite snabbare. Några Amerikaner bredvid oss brister ut i gråt när dom får besked om att det inte finns några fler flyg. Allt är redan uppbokat.

Vi får samma svar. Alla flyg till Sverige är fullbokade från alla flygbolag. Vi blir ombokade till ett flyg 2 dagar senare på Lördag eftermiddag. Hon säger att det är försent för oss att få ett hotell så vi får snällt spendera resten av natten på flygplatsens kalla golv.

Med en lättnad av att vi i varje fall har ett flyg strosar vi till andra delen av rummet. Folk är uppbunkrade längs alla väggar, folk har spritt ut sig på alla soffor, stolar och tänkbara platser som är skönare än ett golv. Jag och Tino väljer ut en kal plats utanför vakternas kontor och slår oss ner. När jag väl ligger där på golvet, med handen och en t-shirt som kudde tänker jag stilla att detta är första gången som man tillbringar en midsommar på ett stengolv, i Berlin, på en flygplats.

Jag vaknar upp runt 08:00, huttrandes och iskall utav allt liv från alla morgonresenär som glatt drar sina resväskor några cm ifrån oss. Någon får kliva över mig med sin väska. Jag är så utmattad att jag inte har orken att lyfta mig eller flytta på mig. Jag undrar om det är såhär trötta hemlösa måste känna sig när dom sover på gatorna. Jag känner mig uttittad och folk stirrar nyfiket och skamlöst på oss där vi ligger ner. Vi bestämmer oss för att ta en taxi in till stan. Vi tar en kaffe på ett café medan vi väntar på att vårat hotell ska öppna. Trötta vandrar vi längs gatorna i Berlin och till slut finner vi vårat hotell. Incheckning är 15:00. Klockan är 09.15. Jag ber på mina bara knän att kvinnan bakom receptionen ska ge oss ett rum nu. Jag har bara en enda vilja och det är att få sova. Hon ser min desperation och ordnar deras finaste lägenhetsrum till oss. Sedan serverar hon oss kaffe och te. Jag känner att jag älskar hur vänliga människorna är här i Berlin.

VI lägger oss i sängen i deras superior lägenhet med ett enda mål denna dag: och det är att sova. Det är den finaste hotellslägenheten som jag har bott i. Vi somnar på direkten medan staden Berlin börjar vakna till liv på gatorna utanför. Glad midsommar allihopa.

----------------------------------------------------------------------------

What a horrible night we had on our way home from Budapest to Sweden. It might be one of the longest nights of my entire life.

Ok so it starts with the flight in Budapest (where we were supposed to catch that flight to Berlin before the last flight to Gothenburg), being really delayed. Already here we were a little worried since we had barely any time to start off with to change flights in Berlin. Anyone who had connecting flights had to queue in a separate queue to see if we could take the next flight or not. There was a lot of people from Stockholm in front of us who were denied boarding due to weather conditions in Berlin and they had to just turn back and spend the weekend in Budapest. However, we were ok and our flight were still set to fly from Berlin to G-city. Yes, so far so good and everything went as planned.

The flight was turbulent but they had warned us of that before. We land. We have half an hour before boarding to the flight to Gothenburg would start. The panic starts to set in when the pilot says that the stairs and our bus are a little bit late. Everybody are standing up in the plane and my legs starts to hurts impatiently in the airplane. Half an hour goes by. People are huffing and moaning loudly. I am squeezed in between two men with our bags so that we can jump off the flight as quick as possible. After 40 minutes, my bones begin to hurt as I am standing in a really strange screwed position between everyone's bags in the narrow walkway. 15 minutes to go and the pilot says that now he thinks he's seeing a bus on his way to pick us up. 10 minutes goes by buy nothing is happening. They start putting on air con and music to calm all of us stressed people down. It does not work and it feels like I my blood has stopped pumping in my tiny toes. I can see how the pilots impatiently walks back and forth and peek through the small window. When it is about 7 minutes left until our flight will fly away from us, we are finally released. People are squeezing and elbowing their way through just to get out of the airplane as quick as possible and into the bus that is way too small for all of us.

When we have finally rushed our way through to our gate, our flight is delayed with the new departure time at 22.30. It is alright and we breath out as we at least did not miss the flight.

The airport in Berlin is crowded with all of the people. Everyone's flight seems to be having delays. We sit on the floor and try to keep the mood up, but it's not easy with a hungry belly that is screaming for food. I go to a small cafe to buy some food. They announce something on the loudspeakers in really bad English, which I do not understand. I hardly have time to pay the girl at the counter until I see Tino heading for me. He says our flight is canceled. Canceled? But how? And most importantly why?

Rain showers and thunder storm are the reasons. I get my food and we turn around just to see how all of the travellers who just rushed to their gates now rush to the exit to another part of the airport. We are told to go to the tickets & service counter where we will find out where to go next. I have the feeling that it will be a long night.

I am right. The queue is a mile long and goes all the way to the outside of the airport. We are lined up at the back in the pouring rain and the cold. We had not packed any long pants so I am standing in shorts and a tiny top from the 36 degree heat of Budapest.

People are lined up behind us and when we have been in line for 1 hour we finally get under the roof. I can see how the queue is longer than we first thought. 2 hours goes by and my legs and backs are starting to ache. It is quite a test to just stand there in line, restlessly without any information or knowing what will happen. In addition to hundreds of upright people, the airport is empty of people and half of the lights are turned off. And with only two people working at the counter. I wonder how long it will take because we are hundreds of people who are queueing.

It's 2 o'clock at night and a girl standing in front of us tells us how there are no hotels left. They have already distributed all of them to anyone who was lucky enough to get help first. When we are halfway and the clock is around 3:00, we had now been standing up for 5 hours, a few people starts collapsing here and there. A woman collapse straight on the floor and is taken away with an ambulance to the hospital. My body is so terribly heavy and completely emptied of energy that I just let myself lie down on the stone floor. I am exhausted. Every millimeter of my body hurt and screams for sleep. The queue goes by as fast as a snail. The lightning outside allows the entire airport to light up in just a few milliseconds. It flashes all night. Two men have had enough and jumps over the counter to a bakery that is closed and steal some water bottles. I am thinking about doing the same thing.

One hour goes by, the queue fills up with hundreds of new travellers that has just arrived and just got their connected flights canceled. Some people tries to sneakely jump into the queue along the way where we all have been waiting patiently for hours. It did not go to well and there was a riot, people screams in protest and the sneaky people had to walk to the back of the queue with the tail between their legs. At 5 in the morning we are finally at the front. They have now 2 more employees (at last) working so the queue went a little faster. Some Americans beside us burst into cry when they are being told that there are no more flights. Everything is already fully booked.

We get the same answer. All flights to Sweden are fully booked by all airlines. We will be rebooked to the earliest flight 2 days later on Saturday afternoon. She also tells us it's too late for us to get a hotel so we will have to spend the rest of the night on the cold floor of the airport.

With the relief that we in any case have an airplane and a plan we stroll to the other part of the room. People are thrown along all of the walls, people have spread out on all the sofas, chairs and conceivable places that are far more comfy than a floor. Me and Tino choose an empty flat place outside the airport office and knock ourselves down. When I lay there on the floor, with my hand and a t-shirt like a pillow, I am thinking that this is a first spending a midsummer on a stone floor, in Berlin, at an airport.

I wake up around 08:00, with shattering teeth and ice cold, by the excitement and fresh life from all of the morning travellers who are gladly pulling their suitcases a few centimeters away from us. Somebody walks over me with his bag. I'm so exhausted that I don´t have the energy to lift myself or move away. So I let the people climb over me with their bags and I wonder if this is what a tired homeless person must be feeling like when they sleep on the streets. I feel exhausted and people are curiously and shamelessly staring at us where we are laying down. We decide to take a taxi into town. We are having a coffee at a cafe while we are waiting for our hotel to open. Tired we walk along the streets of Berlin and eventually we find our hotel. Check in is 15:00. The time is 09:15. I pray on my bare knees to the woman behind the front desk to please give us a room now. I only have one will and that is to sleep. She sees my desperation and arranges their finest apartment for us. Then she serves us coffee and tea. I am thinking that I love how kind people are here in Berlin.

We lay down in our new bed in our superior apartment with one single goal this day: and that is to sleep. It is the nicest hotel that I have stayed in. We fall asleep right on the second while the city of Berlin begins to wake up on the streets outside. Happy midsummer everybody.


Gillar