The plan is to not have a plan

"Du behöver inte veta hur du ska ta dig uppför hela berget, du behöver bara veta hur du ska ta första steget". Sen tar du nästa och nästa och nästa steg. Helt plötsligt har du tagit dig uppför hela berget utan att veta hur. Du behövde bara ta det där första steget.

Lever efter detta tänket. Jag gillar inte att planera eller övertänka saker och ting. Bara köra och sen lösa problemen som dyker upp efter hand. Jag lever efter att allt löser sig och att allt går att lösa. Lite så är det med vår resa nu om en månad. Vi behöver inte veta exakt hur allt kommer se ut, vart vi ska eller göra. Bara ta det som det kommer. Allt jag vet är att det känns rätt inom hela mig. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna här i Sverige och ha ett liv som ser exakt likadant ut, månad efter månad. Sova, äta, jobba, sova, äta, jobba. Det livet må vara för vissa, men inte för mig. Jag längtar efter att upptäcka världen, se olika kulturer, lära känna nya människor, få nya erfarenheter att lägga i bagaget och framförallt känna att jag lever mitt liv på mina villkor. Jag har alltid varit envis. Som min mamma alltid säger "jag har alltid vetat att du aldrig gick att tämja, även när du var liten så gjorde du saker och ting exakt som du själv tyckte. Även om det var "emot" normen. Du hade en tofs på ena sidan av huvudet och tvingade mig sedan att göra en fläta på andra sidan". Haha, japp that pretty much sums me up.


Många människor lever ett liv där dom är olyckliga, dom har jobb som dom hatar att gå till, jobb som gör dom sjuka och gör saker och ting just för att det är vad samhället säger att man "ska". Jag vet, för jag var en av dom. Dom har gett upp hoppet om ett liv där de får göra exakt det som får deras hjärta att skutta lite extra och nöjer sig istället med det dom har. De tänker att "jag kan aldrig göra det där, det är alldeles för svårt." "Nej men ska jag? Nä inte jag, det går inte. Jag har ingen erfarenhet" eller "jag ska vara glad att jag har ett jobb". Då tänker jag vara jobbig och säga nej, nej och nej. För hur kan livet vara värt något om du inte får göra det du brinner för? Hur kan livet vara värt något om du lever hela ditt liv för någon annan och aldrig ens får uppleva din fulla potential?! OM DU ALDRIG FÖRSÖKER SÅ VET DU JU INTE HELLER OM DU HADE VUNNIT. Hellre försöka tusen gånger och förlora niohundranittionio gånger än att inte försöka alls. Våga. Ta det där första steget. För när du vinner på tusonde försöket så kommer allt det hårda jobbet vara värt det. Alla sena nätter, alla tidiga morgnar, smärtan och tårarna. Och om det inte gick alls. So what? Då har du ju försökt i alla fall. Avslutar inlägget med en inspirationsvideo nedan ❤


- - -

"You do not need to know how to get up the entire mountain, you only need to know how to take the first step." Then you take the next and the bext and the next step. Suddenly you have climbed up the whole mountain without knowing how. You only needed to take that first step.

I live after this type of thinking. I do not like to plan or overthink things. Just go with it and then solve the problems as they emerge after hand. I truly live by and believe that everything will sort itself out and that everything can be solved. That’s what it’s like with our trip that is coming up in a months time. We do not need to know exactly what everything will look like, how it’s going to be, where we are going to go or do. Just take it as it comes. All I know is that I can not stay here in Sweden and have a life that looks exactly the same month after month. Sleep, eat, work, sleep, eat, work. That life may be for some, but not for me. I long for discovering the world, seeing different cultures, getting to know new people, getting new experiences in my luggage and, above all, feeling that I live my life on my terms. I have always been stubborn. As my mother says, "I've always known you never tamed, even when you were little, you did things exactly as you thought. Even if it was" against "the norm. You had a ponytail on one side of head and then forced me to make a braid on the other side ". Haha, yep that' pretty much sums me up.


A lot of people go through life being unhappy, they go to jobs that they hate, jobs that are making them sick and do things just because that's what society tells them to do. I know, because I used to be one of them. They have given up hope for a life where they can do exactly what makes their hearts skip a beat and enjoy themselves instead of what they have. They think, "I can never do that, it's way too hard." "Me? No I can’t do that. Not me. I have no experience" or "I'm glad I have a job". Then I'm going to be a pain in the ass and say no, no and no. How can life be worth something if you're never allowed to do what you're passionate about? How can life be worth something if you live your whole life for someone else and never even experience your full potential?? IF YOU NEVER TRY, YOU DO NOT KNOW IF YOU WOULD HAVE WON. Sometimes it’s better to try a thousand times and lose nine hundred times than to not try at all. Dare. Dare to take that first step. Because when you win on the one thousand try, all the hard work will be worth it. All of the late nights, all of the early mornings, pain and tears. And if it did not work out at all. So what? Then at least you’ve tried. I am going to end this post with an inspirational video below ❤

Gillar