The hardest part is always goodbye

Alltså åh kan inte fatta att våra tre och en halv veckor runtom Amerika är över nu. Ni vet den där bitterljuva känslan av att komma hem. Glad över att jag har ett hem, saknat mina vänner och familj, längtat efter min egna säng, min egna badrock, och katter. Men djupt inom mig så är det ett stort hål. Ett stort hål av saknad efter ett land med palmträd och värme. Gud vad jag saknar livet på roadtrip redan. Jag hade lätt kunnat bo i L.A alltså. Dagen efter vi kom hem så vaknade jag 13:40 och hade tid hos optikern 14:00 så jag flög upp ur sängen och hoppade i en av Tinos alltför stora t-shirts. I och med att allt var nerpackat fortfarande så fick jag ta första bästa skorna (varma vinterkängor) och så stormade jag ut ur lägenheten på väg till centrum. Och när jag väl promenerade utomhus, i Sverige, för första gången på en månad

så insåg jag

hur jävla tyst det är här?

Alltså det var så tomt och tyst att jag fick rysningar. Är ju van vid galen trafik, människor och liv 24/7. Till och med när vi var på hotellrummet i vilken stad vi än bodde i så hörde man liv utanför fönstret. Och det kändes tryggt på något vis.

Men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan jag har vant mig vid Sverige igen. Såhär känner jag verkligen alltid precis efter en resa. Är ni likadana? Jag blir så sjukt fäst vid ett land när jag reser och känner att jag verkligen älskar allt med det landet: livet, atmosfären och människorna. Det känns ungefär som att när jag kommer hem igen så har man lämnat kvar en del av sig själv. Är det någon mer som är som jag eller är det verkligen bara jag som lämnar kvar små delar av mig själv i varje land?

Nä hörni, back to reality! Imorgon kör vi morgonöppet i butiken och portarna slås upp redan vid 07:00 så innan det ska jag hinna preppa kannor med kaffe till oss! Puss & godnatt!

Gillar

Kommentarer